denne bloggen er ikke død. den er bare i koma. og det på grunn av en annen blogg;
www.marinertand.blogg.no
min kjære karoline og jeg har bestemt oss for å revolusjonere blogg-norge.
jeg vil anbefale dere å lese den, den er faktisk litt morsom. (sier en av de som skriver den...)
Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring
Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
(Melissa Horn - Hanna)
er det rart at konserten med Melissa Horn på parkteatret er utsolgt?
nei.
(heldigvis for oss alle kommer hun tilbake til oslo 1. mai)
nå som jeg går på krykker opplever jeg jo ting jeg ellers ikke ville opplevd. og jeg har gjort meg noen erfaringer de siste dagene. krykke-erfaringer. jeg har både opplevd hvor lite lett det er å ta trikken i rushtida med krykker, hvor vanskelig det er å stå på en stappfull thåström-konsert med fulle folk som dytter (jeg tok selvfølgelig igjen med å kjøre krykkene hardt i ryggen på opptil flere) og det verste av alt: det å handle med krykker. det er veldig vanskelig å hompe rundt på krykker samtidig som man dytter en handlevogn eller bærer en handlekurv. og det å bære posen hjem? don't get me started. (og nei, det er ikke bare å henge posen på krykka!)
men, jeg har jo også opplevd en del morsomt i løpet av de få dagene jeg har gått på krykker. blant annet virker det som om diverse tvilsomme menn ser på krykkene som en perfekt anledning til å ta kontakt med meg (morsomt og morsomt, samtlige har vært gamle og mindre attraktive), jeg har blitt spurt om jeg trenger å bli bært mange ganger (fortsatt bare av tvilsomme og ekle menn), folk reiser seg for meg på trikken og dessuten opplever jeg stadig vekk å bli forbipassert av gamle damer med rullatorene sine.
men, jeg regner med å kunne kaste krykkene rimelig snart og det er jeg veldig glad for.
da jeg var liten ønsket jeg at jeg skulle skade beinet mitt så jeg kunne bruke krykker. å, for et dumt barn jeg var.. ALDRI ønsk dere noe sånt. krykker er kult de første, eh, null sekundene.
framover skjer det veldig mye fint, og jeg har så mye å se fram til. blant annet skal jeg se melissa horn om litt over en uke, the baseballs kommer til norge i april, raga rockers skal spille konserter både her og der og selvfølgelig, jeg får se zeromancer igjen. er ikke dette gode grunner til å smile så vet ikke jeg.
